Annons
Annons

Blommande amaryllisar & tack

Precis som jag trodde slog amaryllisarna ut i full blom lagom till idag.

I väntan på att årets julgran har jag lagt de fina dekorationerna från Svenskt Tenn på en assiett.

Nu ligger jag med huvudet där på den rosa sammetskudden i soffan och är alldeles varm i hjärtat efter att ha läst alla kommentarer jag fått under gårdagens inlägg. TACK kära ni ♡ Varenda kommentar, mail, sms och hälsning värmer och stärker mig ska ni veta. Nu känns det inte det minsta läskigt längre utan bara väldigt skönt och bra. Hoppas att ni har haft en fin fredag!

 

 

DELA (0)
PINNA (0)

Kommentera

 

Jag heter Johanna Bradford och bor i Göteborg tillsammans med min man, vår son Gillis och hunden Hjördis. Jag har bloggat sedan 2009 och har under den tiden hunnit flytta nio gånger och i vår går flyttlasset igen. Denna gången till ett hus utanför stan. Bloggen fylls ständigt på med med inspiration och nyheter med stort inredningsfokus men jag delar även med sig av det som inspirerar mig, oavsett om det gäller inredning, resor, trädgård, frukostar, mode eller annat fint. Jag driver bloggen på heltid men har även uppdrag inom styling och PR på frilansbasis och driver tillsammans med Hanna Stefansson workshops under namnet Frukostfolket.

E-post: [email protected]


Annons


Annons

Livets berg och dalbana

Denna hösten har varit väldigt speciell för mig och min närmsta omgivning. Under bara oktober månad var jag med om så mycket olika saker, mer än vad många är under en hel livstid faktiskt. Vi köpte hus, fick besked om att jag drabbats av bröstcancer, fick se det lilla livet i min mage sprattla omkring på olika skärmar, jag las in på Sahlgrenska och fick mitt ena bröst bortopererat och vår lägenhet såldes. Att köpa och sälja bostäder är ju mer eller mindre vardagsmat för oss vid det här laget men att få se ett litet, litet hjärta slå inuti ens egna mage kommer aldrig någonsin bli vardagsmat för mig. Den känslan slår det mesta. Ett cancerbesked är däremot bara vidrigt att få och att behöva gå igenom allt som det medför önskar jag ingen annan människa.

Detta inlägg känns så konstigt att skriva. Dels för att jag enbart har delat med mig av glädje och inspiration under de åtta åren jag bloggat men också för att det fortfarande känns overkligt på något vis att jag drabbats av cancer, trots att det gått två månader sedan jag fick beskedet och jag är mitt uppe i kampen att besegra den. Jag skriver inte detta inlägget för att jag måste utan för att jag vill. Jag hade kunnat blogga på precis som vanligt men för mig känns det bättre när jag är öppen om detta och pratar om det istället för att låtsas som ingenting. Jag har bara behövt lite tid på mig för att bearbeta alla känslor innan jag känt mig redo för att berätta och dela min historia här.

Jag ska ta det från början. Det blir bäst så tycker jag. När Gillis var fyra/fem månader kände jag en stor knöl i bröstet som jag aldrig känt tidigare. Eftersom att jag helammande var min första tanke att det var något amningsrelaterat, jag bad Adam googla lite (jag googlar aldrig på saker som rör kroppen och hälsan, blir bara matt och rädd) och mycket riktigt verkade det som att det var en så kallad mjölkcysta som tydligen var ganska vanlig att få och som skulle försvinna av sig själv. I samma veva hade jag en tid på vårdcentralen för att kolla en leverfläck som ändrats under graviditeten så när jag ändå var där och blev undersökt av en läkare bad jag honom känna på knölen i bröstet. Han kände, ställde några frågor och sa att det var en mjölkcysta som skulle försvinna. Han sa att det inte fanns någon anledning alls till att vara orolig. Eftersom att jag verkligen inte är någon orolig person hade jag inte svårt att tro honom. Några veckor senare var det dags att ta bort den där leverfläcken som förändrats, det skulle göras av samma läkare som undersökt mig och eftersom att knölen fanns kvar nämnde jag det för honom. Han kände igen och sa återigen att det inte var något att oroa sig för, enligt honom kunde sådana knölar finnas kvar under hela amningsperioden och en bra bit efter. Men om jag ville och kände mig orolig kunde jag komma tillbaka när jag helt slutat amma och den forfarande fanns kvar.

Sommaren kom och jag tänkte inte så mycket på knölen, jag kände den och den gjorde ont men jag var inte det minsta orolig. När sommar blev till höst hade jag helt slutat amma sedan någon månad tillbaka och knölen fanns fortfarande kvar. Jag tyckte att det kändes olustigt på något vis, det kändes helt enkelt inte bra att gå runt med en knöl i bröstet så jag ringde vårdcentralen och fick en tid några veckor senare. Nu hade vi dessutom fått reda på att jag var gravid igen så jag ville liksom ha problemet med knölen ur världen innan brösten återigen förändrades i takt med den nya graviditeten. Vid besöket på vårdcentralen var det en annan läkare som kände, klämde, ställde frågor och meddelade att hon skulle ordna så att jag fick en tid för undersökning på Mammografin på Sahlgrenska. Skönt! Då skulle de kunna se hur man kunde få bort knölen på bästa sätt. Det gick några veckor och sen kom den där dagen då jag skulle på mammografiundersökningen. Jag tog spårvagnen upp själv, satte mig i väntrummet och fick sedan komma in. Efter undersökningen kände jag mig lite skärrad, jag blev för första gången orolig och det var något som inte kändes bra. Efter någon vecka fick jag ett telefonsamtal om att provsvaren hade kommit och jag var välkommen att komma dit på överenskommen tid. Jag hade redan vid undersökningen blivit tillsagt att ha med mig någon när jag skulle få provsvaren så Adam följde med. Jag minns inte hur jag kände när jag satt där i väntrummet, jag tror att jag hade ställt in mig på något slags neutralt läge. Ville inte känna efter för mycket för innerst inne kände jag nog att det var något som inte var så bra. Det blev min tur, en gullig sköterska hälsade oss välkomna och bad oss vänta i ett rum. Efter någon minut kom hon in igen, denna gången i sällskap av en läkare och läkarstudent. Vi hälsade på varandra allihop, läkaren ställde några snabba frågor, meddelade att provsvaren var här nu och att det tyvärr inte såg bra ut. Det var en cancertumör. Efter det är det nästan svart, jag minns inte så mycket av vad läkaren sa men jag kände mig ändå trygg i deras händer. Det skulle bli bra. Det måste bli bra. Tusen tankar snurrade i mitt huvud efter beskedet, vidriga tankar som jag knappt vill snudda vid nu. Men jag lärde mig snabbt att ta ett steg i taget, inte rusa iväg till det absolut värsta tänkbara. Det hjälpte mig något oerhört.

Jag opererades redan veckan därpå och vad läkarna kunde se på snabbanalysen som gjordes hade cancern inte spridits och operationen hade gått så bra en sådan operation kan göra. Den lättnaden och den styrkan jag kände efter det preliminära beskedet är bland det mäktigaste jag upplevt. Cancern var troligtvis borta från min kropp. Definitivt besked skulle komma efter någon vecka eller två. Dagarna gick. Jag kände mig stark men samtidigt skör och ledsen. Jag tampades med att en del av min kropp hade försvunnit, en del som jag älskat. Jag tänkte mycket på hur jag och bebisen i min mage skulle klara cellgiftsbehandlingen. Skulle jag tappa håret? Skulle jag kunna gå på min bästa väns bröllop? Skulle jag orka genomgå en förlossning? Skulle jag orka vara en bra mamma för Gillis? Jag fick återigen påminna mig själv om att ta ett steg i taget och nästa steg var att träffa kirurgen som opererat mig för att få de slutgiltiga provsvaren. Dagen kom och både jag och Adam kände oss hoppfulla när vi satt i väntrummet. En helt annan känsla från sist vi satt där i samma väntrum. Den gulliga sköterskan hälsade oss välkomna igen och kirurgen kom snabbt in i rummet. Det var som vi trodde. Cancern hade inte spridits. Den var borta från min kropp och nu visste vi mer om just den tumörens egenskaper. Dessa egenskaper hade analyserats och det fanns nu en specifik plan för hur fortsatt behandling skulle se ut.  Jag gillar när det finns en plan så det var bara en lättnad för mig när vi skulle få komma till läkaren som ansvarar för min cellgiftsbehandling. Han berättade att även om cancern inte har spridits vad de kan se idag finns det risk att den har spridits på mikroskopisk nivå och eftersom att jag är ung och jag har såpass många år kvar att leva finns det även såpass många år för cancern att komma tillbaka på så min cellgiftsbehandling skulle enbart göras i förebyggande syfte. Jag fick en plan för vilken typ av cellgifter jag skulle få, med vilket intervall och när jag skulle börja. Jag informerades även om alla eventuella biverkningar och fick en rekvisition för peruk. Jag skulle nämligen tappa allt hår på huvudet. Det kändes och känns hemskt. Så onödigt och irriterande på något vis. Jag har i hela mitt liv varit noga med att göra mina egna val. Att tappa håret och ha alla möjliga konstiga frisyrer under tiden det växer ut igen är inget jag valt. Att bara ha ett bröst är inget jag valt. Att drabbas av cancer är inget jag valt. Men jag måste lära mig leva med det. Och vet ni? Det går. Cancer var lika med död för mig innan. Det är det inte längre, långt ifrån faktiskt. Snarare tvärtom i mitt fall, nu vet jag att livet är till för att levas, hur jag vill leva det och jag vill ta tillvara på varenda sekund av det. Men jag har haft tur, jag vet det. Alla har tyvärr inte samma tur så jag känner mig enormt tacksam.

Jag fick min första cellgiftsbehandling för snart tre veckor sedan och på måndag får jag nästa behandling. Det har gått över förväntan och jag mår för det mesta bra. Självklart har jag biverkningar som jag gärna levt utan men det går bra. Bebisen i magen gör sig påmind varje dag genom sina sparkar, Gillis är rena lyckopillret och Adam är värdens bästa på alla sätt och vis. Jag är så lyckligt lottad, trots det jag måste gå igenom just nu.

Jag vet inte hur mycket eller lite jag kommer dela med mig om just detta i fortsättningen, det får helt enkelt tiden utvisa. Men nu vet ni och det känns både skönt och lite läskigt på samma gång. Ta hand om er och bär med er dessa ord. Alltid.

”Everyone you meet is fighting a battle you know nothing about. Be kind. Always.” 

DELA (0)
PINNA (0)

71 kommentarer

Laddar